Sjukhuset
När vi kom in till Mälarsjukhuset den där morgonen hade O tagit sig igenom ytterligare två krampanfall i bilen. Trött, slut och vinglig försökte han ändå hålla modet uppe och stapplade runt ute i väntrummet med någon av oss i hasorna. Lillasyster hängde med på ett hörn, som vanligt gjorde hon inget större väsen av sig. Vi fick träffa en läkare som knappt förstod vad vi sa, jag gissar på att hon nyligen anlänt från Ryssland. Där satt vi på akuten och kände hur frustrationen ökade i takt med alla gånger vi var tvungna att upprepa oss och förklara igen samtidigt som lille O satt och hängde i pappas knä. Ännu ett krampanfall kom, läkaren sade inte så mycket mer än "mm, jaa". Hon gick ut för att rådfråga en annan läkare.
O vill gå ner på golvet och vinglar runt i undersökningsrummet, tittar sig runt, börjar gny lite och tappar plötsligt all muskeltonus och faller ihop i en hög, som tur är hinner jag fånga upp honom innan han slår i golvet. Sen kommer kramperna, Magnus trycker på larmknappen och nu händer det grejer. Läkare och sköterskor kommer springandes och plockar upp vår lille krampande kille ur mina armar och vi jäktar in på ett akutrum. När O vaknar till vågar han inte ligga på britsen, han tror att han ska ramla ner. Jag sitter med honom i knäet medan han får en nål i handen och man börjar planera för akut skiktröntgen under narkos. Tankarna snurrar hejvilt men oron får vi pressa bort, gråten får vänta. Jag pratar och pratar och pratar med O. Om allt och ingenting. Om hur duktig han är, hur man kan åka på sängen som om det vore en stor vagn, om alla bomullstussar, gasbindor och rör som sköterskorna har på sin vagn...
Vi blir inlagda. O sövs ner och man gör en skiktröntgen. Många, många anfall kommer under dagen. På kvällen sätter man in kramphämmande läkemedel och anfallen slutar tvärt. Efter många undersökningar och provtagningar blir vi, trots att O fortfarande har lite dålig balans, hemsläppta utrustade med Keppra (medicinen som sattes in) och Stesolid. Läkarna gissar på att ett virus ligger bakom kramperna då O hade så hög feber ett par dagar innan och vi planerar att sluta med medicinen efter en månad, när infektionen har läkt ut. Vi är otroligt tacksamma över att slippa fira jul på sjukhuset och njuter till fullo av att baka pepparkakor ihop allesammans. Storasyrrorna är glada och lättade och otroligt snälla och omtänksamma mot brorsan. Visst vill vi tro att allt är över, men vi går omkring på helspänn hela julen.
Så, när julen är förbi och 2 veckor har gått vaknar O en kväll vid 23.30 och kan inte somna om. Jag lägger honom bredvid mig och Magnus går och gör välling. O ligger vaken bredvid mig och börjar plötsligt rycka i hela kroppen, serier med ryckningar i nacke, armar och ben. Han förlorar aldrig medvetandet och ryckningarna är över på några sekunder men just då inser jag att det inte är över, att resan till sjukhuset två veckor innan bara var början. På morgonen fortsätter ryckningarna, vi åker till barnakuten och O blir inlagd. Igen. Personalen på barnavdelningen känner igen oss nu. O känner sig som hemma och blir glad när han får leka i lekrummet igen. Vi kämpar på. O kämpar mest. Fler EEG-undersökningar, ännu fler provtagningar, narkos, magnetröntgen och ryggmärgsprov. O vägrar gå på pottan när urinprovet ska tas. Jag springer efter en liten nakenfis inne på rummet med en plastmugg i handen för att kunna fånga upp kisset när det kommer. När jag tittar bort en sekund för att säga hej till pappa och lillasyster som precis kommit efter att ha spenderat natten hemma landar kisset istället på golvet. Suck. Till slut sätter Magnus både O och pottan i sitt knä och där sitter han när världens roligaste sjukhusclowner kommer på besök. Tillsammans hittar vi på en liten kissång för att hjälpa kisset på traven. Inte hjälper det, men roligt har vi ju i alla fall.
