pernilla och vildarna

Några dagar innan jul satt jag med alla fyra barnen vid frukostbordet. Det var en onsdag, klockan var 7.30 (vi var lite sena) och dagen innan skolavslutning och jullov. O hade varit sjuk, på måndagen hade han 41,2 graders feber. Jag trodde jag såg fel när termometern visade på 41,0 och tempade igen, då med ännu högre resultat. Shit, vad läskigt det var! I alla fall lade sig febern efter en cocktail med febernedsättande som vi mottog i akutmottagningens lucka, för någon undersökning var det inte tal om. Sjuksköterskan bakom glaset var allt annat än trevlig.

 

Plötsligt lägger sig O platt fall med vänstra kinden ner i bordet. Där sitter han på sin stol och gnyr och jag hoppar upp och ska hjälpa honom upp med armen, som jag antar har fastnat någonstans, i stolen kanske, eller i bordsbenet, det är nog därför han ligger där med ansiktet i bordsskivan. Han är konstigt lealös i kroppen och när jag får upp honom börjar han krampa i min famn. Ögonen stirrar ut i tomma intet och den lilla kroppen drar ihop sig i varenda muskel. Jag tittar upp på köksklockan, den är 7.30. Vågar knappt tänka på vad som händer om krampen inte släpper. 3 minuter, sen tänker jag ringa ambulans i så fall. Aldrig i livet att jag väntar 5 minuter, aldrig! De stora tjejerna tittar storögt och förstår nog inte riktigt vad som händer. Lugn och sansad är jag. Utåt. För barnens skull. Säger åt min duktiga mellantjej som sitter närmast att gå ut i hallen och ringa hem pappa. Hon är lika lugn hon fast hon säkert är livrädd och går genast fram till telefonen, letar fram pappas nummer och ringer och säger åt honom att komma hem. Superduktig är hon min stora, lilla F! Efter en minut släpper krampen och O vaknar till, omtöcknad men vid medvetande. Ringer 1177, förbereder tjejerna för skolan, klär på O och lillasyster, packar i ordning en väska utifall vi blir inlagda, Magnus kommer hem, vi skjutsar tjejerna till skolan och sen åker vi in till Mälarsjukhuset och barnakuten. Det blir början på en resa som vi för allt i världen inte önskat att vår lille O skulle behöva genomlida.