Lite hopp och tro
Det har nu gått 2 dygn sen vi lade till den nya medicinen. De flesta doshöjningar vi har gjort med Keppran har gett resultat. I 2 dygn. Vi håller andan. O har sovit två hela nätter på raken i sin egen säng. Utan att vi har behövt gå upp en enda gång för att vyssja och klappa. Han har knappt märkts av; sömnen måste ha varit lugnare än på länge. Vi har haft en glad pojke med tindrande ögon och ett fnissigt skratt här hemma. Äldsta storasyrran, som har varit hos farmor och farfar sedan i fredags, sa helt plötsligt i bilen: "Det känns som att O är lite sig själv igen". Hjärtat slog en dubbelvolt. Precis så har vi känt, men inte riktigt velat lita på känslan. Än är det inga mirakel som har skett med anfallen. Fortfarande ganska mycket ryckningar men som sagt, vi håller andan.
I bilen tog O sin sovande lillasysters hand och höll den länge, länge. Så mycket mer rofylld.