pernilla och vildarna

Igår kväll hade O väldigt svårt att somna. Vi börjar se ett mönster, svårt att somna betyder svårt att sova vilket betyder många anfall. Inatt har O inte sovit många timmar, vi känner oss trasiga. O ÄR trasig. Besöket på förskolan ställde vi in, vilket visade sig vara tur senare. På förmiddagen kom anfall på anfall på anfall. Ryckningar i överkroppen, blinkningar och grimaser, huvudskakningar. Jag tyckte det pågick alldeles för länge, ringde neurologsköterskan för att kolla av, blev uppringd av läkare vid lunch. Vi hade då satt oss i bilen och körde runt, det enda som får O att varva ner och somna såna här dagar. Anfallen slutade när han somnade. Läkaren undrade om vi hade gett Stesolid. Det hade vi inte, det var lite därför jag ringde, undrade om det verkligen inte fanns nåt vi kunde göra för att få det att sluta. Det enda vi fått höra är att vi ska ge Stesolid vid stora kramper som inte släpper efter 3-4 minuter. Var är all information? O vaknade, anfallen fortsatte, gav Stesolid. Sen hade vi en väldigt seg och dåsig kille ett tag, men krampfri! Han började fnissa så dant så jag började skratta. Där låg vi i soffan och skrattade hjärtligt mitt i allt elände. Skratt kan vara ganska befriande ibland. Nu höjer vi medicinen ännu ett snäpp. Så fort man tycker sig se en ljusning får man en hård knäpp på näsan.