Liten blir stor
O har fortsatt sova i spjälsäng fram tills ett par nätter sedan då han kom på att han kunde klättra ur den. Kändes inte så tryggt med tanke på risk för benbrott och så. Nu sover han så sött i sin storpojkssäng. Problemet kommer när han vaknar innan vi vaknar (typ jämt alltså) och vi inte reagerar förrän han verkligen hörs. Typ när han springer ut i köket och skramlar eller så. Inatt gick han ut och tittade lite på pappas dator. Syrrorna tycker inte heller att det är så kul att bli väckta halv 5 på morgonen av en glad brorsa som högljutt ropar "Gomojjon Seja" och "Gomojjon Mina" innan han börjar röja friskt på deras rum. Det får nog bli en grind för hans dörr, jag blir ju alldeles nervös att han ska springa upp och hitta nåt att äta och sätter i halsen eller att han smiter in i badrummet och får för sig att duscha och...ja, ni fattar.
En annan som börjar bli stor är vår fina M som befinner sig någonstans mellan barn och tonåring just nu. Det var verkligen inte längesen vi kom hem med vårt första lilla bylte från bb, ändå är det lilla byltet snart lika lång som jag. 9,5 år, 155 cm lång och växer så det knakar. M säger att hon ska klappa mig på huvudet och kalla mig för "lilla mamma" när hon har vuxit om mig. Med större barn kommer en annan sorts oro, de måste ju släppas lite fria till slut och pröva sina vingar. Känner att jag vill förbereda mina barn för framtiden, rusta dem och ge dem kunskap, lära dem att tänka efter, lita på sin magkänsla. Den pratar vi mycket om till och från. Det svåra är att veta hur mycket info som är lagom och vad man inte behöver säga med risk för att de oroar sig lika mycket som jag ;-).